HDCD är en förkortning som beskrivits lite olika. High Definition Compatible Digital är betydelsen. Tekniken kom till under mitten av 70-talet av Pflash Pflaumer och Keith O. Johnson (kallad ”professor” Johnsson på grund av sina högt ansedda ljudinspelningar). De vill få bukt med begränsningarna som de upplevde fanns på det då, nya CD-ljudet. De tyckte inte musiken återgavs rättvist.
Bristerna ville de få bort genom att vid mastring, placera ljudinformation som sedan kompatibelt, skulle öppnas upp på plats i spelarens decoder (Burr & Brown) hos lyssnaren. Det de kom fram till var att ”gömma” den informationen i det så kallade vita bruset (dither). Det skulle fungera eftersom informationskoder som musikens avslutning och tids angivelsen i CD-spelarens display kontrollerades där. Men ljudet skulle inte komprimeras.
Så för ändamålet startade de företaget Pacific Microsonics där de skapade de en innovativ, elektronisk utrustning för mastring med den nya encoding-processen. En hårdvara tillverkades vid namn Model-One, senare uppgraderingen Model-Two, som många fortfarande, 48 år senare, vara den bästa A/D-omvandlaren som skapats. I samarbete med elektronikföretaget Burr & Brown tog de fram ett specialgjort chip för decoding i CD-spelare och DAC:ar som genast öppnade upp ljudet i full återgivning. Det här var under åren1996-1997.
Keith O. Johnson fick härigenom unika möjligheter. Nu kunde han använda inte bara sin specialgjorda inspelningsutrustning – som i sig var topp-notch för inspelning av musiker och orkestrar. Nu kunde han i Skivbolaget Reference Recording erbjuda musik i ett helt nytt format: HDCD-CD där han kunde utan problem höja ingångssignalen till -6 dB.
Burr & Browns chip började beställas av ljudtillverkare som exempelvis NAD. På deras CD-spelare placerades en liten diod till vänster om displayen med de små bokstäverna HDCD precis ovanför. När en HDCD-CD spelades, visade dioden rött ljus. Skivbolagen hoppade på det nya formatet och de CD-skivor som hade koden för HDCD-ljud hade loggan HDCD längst ner i vänstra hörnet på CD-etuiets baksida.
Det märkliga var att när jag under min tid som distributör frågade skivbolagen efter deras HDCD-exemplar, kunde de inte söka på den parametern i sina databaser. De kände inte till HDCD-CD trotts hundratals titlar. Så jag startade en research. Jag gick in i skivbutiker med block och penna och vände på varje CD-skiva på jakt efter logotypen. Listan växte och jag la upp den på en bloggsida som hette rätt och slätt HDCD-katalogen. Jag insåg inte hur det satte igång ”experter” som i olika community’ s började sina hatkampanjer. Trots att jag fick underlag av O. Johnson och Pflumer för att med detaljerad information möta upp alla förutfattade meningar om mediet, så gav man sig inte en tum om ”bluffen”. Det var en tung tid. Men trösten visade sig finnas hos alla andra runt omkring som var positiva.
2007 beslutade EU om en lag som sa att all elektronik som innehöll bly blev förbjuden. Eftersom Chipet från Burr & Brown just innehöll bly så stannade tillverkningen abrupt. Microsoft köpte okunnigt, rättigheten till HDCD eftersom de inte hade en decoder att erbjuda. Det enda som gjordes från deras sida var att en röd diod i gränssnittet i deras Mediaplayer visade att låten som spelades upp hade en HDCD-kod.
MEN: nu idag finns det åter igen CD-spelare med HDCD-decoder som exempelvis tysk-tillverkade TAC och Vincent (finns snart här i webbshopen) med inbyggd HDCD-decoder. Det innebär alltså att Burr Brown har tagit fram ett blyfritt chip. Reference recording visar på sin hemsida att de åter igen ger ut i en uppgraderad D/A-omvandlare för HDCD-format.
HDCD-processen fungerar på samma sätt som SACD-formatet.
